Retar upp mig genom att söka på ordet "vegetarian" på facebook. Söker för att hitta "Hata vegitarianer"-grupper. Hittar. Blir så arg och ledsen att jag inte vet vad. Trodde inte jag skulle reagera så. Hatar. Vet inte vad jag ska göra med mig själv. Väntar in den stora distans till allt som skall komma med åldern. Den då man aldrig mer blir upprörd och ledsen över sånt trams. Den då man kan skratta.
Kött. Kött. Kött. Kuk. Fitta. Kött.
tisdag 16 mars 2010
Apropå Förakt
Man vill inte stöta sig med andra människor. Man vill inte få ledsna miner och göra andra illa till mods. Man vill inte sätta igång en jobbig diskussion. Man vill inte att någon ska tro att man tror att man är bättre. Man vill inte förstöra något. Man vill inte vara besvärlig.
Man vill inte vara feg. Man vill inte ha dålig självkänsla. Man vill inte att folk ska undra varför man aldrig är ärlig mot sig själv. Man vill inte att det ska märkas att man undviker och gömmer sig och flyr istället för att vara rakt på sak och säga som man tycker. Man vill inte att folk ska ttycka att man är mesig.
Man vill inte att folk ska viska. Man vill inte att folk ska tänka. Man vill inte att folk ska tycka. Man vill inte veta men heller inte vara naivt ovetande. Man vill inte vara den dumma som folk skrattar åt när man inte är med. Man vill inte att någon skall se igenom en.
Man vill vara stark. Man väntar och bidar sin tid. Det dröjer.
Man vill inte vara feg. Man vill inte ha dålig självkänsla. Man vill inte att folk ska undra varför man aldrig är ärlig mot sig själv. Man vill inte att det ska märkas att man undviker och gömmer sig och flyr istället för att vara rakt på sak och säga som man tycker. Man vill inte att folk ska ttycka att man är mesig.
Man vill inte att folk ska viska. Man vill inte att folk ska tänka. Man vill inte att folk ska tycka. Man vill inte veta men heller inte vara naivt ovetande. Man vill inte vara den dumma som folk skrattar åt när man inte är med. Man vill inte att någon skall se igenom en.
Man vill vara stark. Man väntar och bidar sin tid. Det dröjer.
Förakt
Föraktet.
Det växer sig alltid till en fruktansvärd ande som väller ur en öppnad flaska och hotar att döda dig. Och du önskar att du låtit bli att öppna den där flaskan, du ska aldrig mer öppna någon flaska alls.
Men det är ju bara vad man tror. Skulle man trots allt våga blir man häpen över hur lite förakt man stöter på. Folk har väl annat för sig.
Ändå är man livrädd.
Det växer sig alltid till en fruktansvärd ande som väller ur en öppnad flaska och hotar att döda dig. Och du önskar att du låtit bli att öppna den där flaskan, du ska aldrig mer öppna någon flaska alls.
Men det är ju bara vad man tror. Skulle man trots allt våga blir man häpen över hur lite förakt man stöter på. Folk har väl annat för sig.
Ändå är man livrädd.
torsdag 11 mars 2010
Att hantera ilska (eller låta bli)
Har blivit bestulen på hallonkexen jag tänkte bjuda på imorgon. Självklart blir jag rasande, men egentligen bara för ett kort ögonblick. Jag borde förstås veta bättre, i själva verket visste jag att det skulle hända. Det här är en studentkorridor.
Jag unnar mig att dra till med en hederlig gammal svordom som inte innehåller några politiskt inkorrekta köns- eller sexanspelningar. Men annars jobbar jag aktivt mot raseriutbrott - jag är en vuxen människa - och försöker hantera pressande situationer på ett moget sätt.
Frågan är bara vad ett moget sätt är. Och i en värld där ilska på något sätt är tabu och folk i allmänhet har psykiska skavsår för att de inte kan visa när de är arga inför andra, undrar jag om det verkligen är rätt väg att gå.
Gör jag rätt i att försöka behålla behärskningen om saker går mig emot? Är det onyttigt och destruktivt att skrika och svära och gråta? Är det bättre då, eller sämre, att försöka pressa undan impulserna och anta en optimistisk attityd till allt som stör mig?
Vad tror ni?
Hur skall man egentligen hantera ilska på ett nyttigt och korrekt sätt?
Hur gör ni?
Jag unnar mig att dra till med en hederlig gammal svordom som inte innehåller några politiskt inkorrekta köns- eller sexanspelningar. Men annars jobbar jag aktivt mot raseriutbrott - jag är en vuxen människa - och försöker hantera pressande situationer på ett moget sätt.
Frågan är bara vad ett moget sätt är. Och i en värld där ilska på något sätt är tabu och folk i allmänhet har psykiska skavsår för att de inte kan visa när de är arga inför andra, undrar jag om det verkligen är rätt väg att gå.
Gör jag rätt i att försöka behålla behärskningen om saker går mig emot? Är det onyttigt och destruktivt att skrika och svära och gråta? Är det bättre då, eller sämre, att försöka pressa undan impulserna och anta en optimistisk attityd till allt som stör mig?
Vad tror ni?
Hur skall man egentligen hantera ilska på ett nyttigt och korrekt sätt?
Hur gör ni?
onsdag 10 mars 2010
Reda i kaoset
Jag städar!
Det är inte så dumt. Mycket trevligare än det låter. Städning kan vara lika upphetsande som ett bra tv-program, umgänge med vänner eller en god bok, tex. Faktiskt.
I städprocessen lär jag mig saker om mig själv, får insikter. Tex:
Det är faktiskt absolut nödvändigt att jag bestämmer mig för vilka olika saker jag skall skriva om i vilka olika skrivblock, och sedan låter just de texter som skrivits i just de blocken stanna där. På så sätt försvinner inte nåt viktigt jag skrev igår på ett lösblad och sedan tappade på golvet i nån korridor.
Om jag skriver på lösblad är det kanske till och med bäst att jag sedan, när jag kommer hem, skriver in det i just det blocket som är bäst lämpat, för att allt verkligen skall vara i ordning.
En annan insikt är att man faktiskt kan lära av sina misstag. Ibland är det så. Om misstagen är så konkreta att de ligger på golvet framför en och man bara måste böja sig ner och börja sortera dem, då kan man lära sig.
Tyvärr är många misstag mer abstrakta än så.
Men man får aldrig ge upp. Mitt i det jävla livet som är så krävande och tungt, händer det nåt jättetrevligt som får en att tycka att det är värt att orka lite till. Man kommer framåt, även om man inte tror det.
Det är inte så dumt. Mycket trevligare än det låter. Städning kan vara lika upphetsande som ett bra tv-program, umgänge med vänner eller en god bok, tex. Faktiskt.
I städprocessen lär jag mig saker om mig själv, får insikter. Tex:
Det är faktiskt absolut nödvändigt att jag bestämmer mig för vilka olika saker jag skall skriva om i vilka olika skrivblock, och sedan låter just de texter som skrivits i just de blocken stanna där. På så sätt försvinner inte nåt viktigt jag skrev igår på ett lösblad och sedan tappade på golvet i nån korridor.
Om jag skriver på lösblad är det kanske till och med bäst att jag sedan, när jag kommer hem, skriver in det i just det blocket som är bäst lämpat, för att allt verkligen skall vara i ordning.
En annan insikt är att man faktiskt kan lära av sina misstag. Ibland är det så. Om misstagen är så konkreta att de ligger på golvet framför en och man bara måste böja sig ner och börja sortera dem, då kan man lära sig.
Tyvärr är många misstag mer abstrakta än så.
Men man får aldrig ge upp. Mitt i det jävla livet som är så krävande och tungt, händer det nåt jättetrevligt som får en att tycka att det är värt att orka lite till. Man kommer framåt, även om man inte tror det.
Det löser sig, sa han som sket i vasken.
Plötsligt var det sjukt bråttom och de vuxna hade redan gått, och vi rev ihop alla saker, lastade klumpigt på cyklarna och sprang med dem hållandes i styrena, och plötsligt rasade lådan med all mat och vi var tvungna att stanna och plocka upp och packa, och jag skrattade hela tiden, jag skrattade och hade sällsamt roligt för jag är inte van att det händer saker, inte van att vara en del av det och mest av allt för att jag vet att allt ordnar sig alltid, allt ordnar sig alltid på något sätt.
En annan gång fick bilen punktering på vägen från Skåne och jag höll katten, den nya katten, i famnen medan mamma klev ut och ojade sig över det gummiosande däcket. Och jag var så oerhört lugn där jag satt, för jag var utanför allt och jag visste att allt ordnar sig, allt ordnar sig alltid. Jag bara satt och fascinerades över hur jag hade kommit till denna insikt, tills mamma ringde dit en taxi och vi fick trycka ner katten i en korg och lägga en handduk över för man fick inte ha katt i taxin egentligen, och där satt jag och visste att allt ordnar sig alltid.
Allt ordnar sig och den vetskapen följer mig hela tiden, gör mig lat men lugn, optimistisk men instabil. Ju äldre jag blir, desto mer börjar frasen omvandlas från DET ordnar sig till JAG ordnar det. Det är ju trots allt jag som måste ordna allt i mitt liv. Jag kan inte lita på Detet.
En annan gång fick bilen punktering på vägen från Skåne och jag höll katten, den nya katten, i famnen medan mamma klev ut och ojade sig över det gummiosande däcket. Och jag var så oerhört lugn där jag satt, för jag var utanför allt och jag visste att allt ordnar sig, allt ordnar sig alltid. Jag bara satt och fascinerades över hur jag hade kommit till denna insikt, tills mamma ringde dit en taxi och vi fick trycka ner katten i en korg och lägga en handduk över för man fick inte ha katt i taxin egentligen, och där satt jag och visste att allt ordnar sig alltid.
Allt ordnar sig och den vetskapen följer mig hela tiden, gör mig lat men lugn, optimistisk men instabil. Ju äldre jag blir, desto mer börjar frasen omvandlas från DET ordnar sig till JAG ordnar det. Det är ju trots allt jag som måste ordna allt i mitt liv. Jag kan inte lita på Detet.
Känsliga läsare varnas
En värdelöst usel sak har hänt och jag vet inte riktigt hur jag skall bete mig.
Det kanske inte bara är jag. Hur beter sig andra människor när något riktigt pissigt slår dem i ansiktet som en taggig gren som någon har böjt undan och sedan släpper rakt på en? Står andra människor lika handfallna när något sådant händer?
Jag antar att en missad buss kan göra folk ledsna och irriterade, vad det nu innebär.
Jag antar att det i alla fall finns något slags idé om att man inte skall ifrågasätta sitt fortsatta medlemskap i livet och att man efter en viss ålder har skrivit på ett osynligt konktrakt om att sammanbrott och liknande sker inom hemmets väggar där ingen ser, inte ute på stan.
Så jag antar att jag har ett hum om hur jag inte ska bete mig (dvs precis så som jag beter mig), men däremot står jag helt ovetande om hur jag får bete mig i olika situationer. Vad är det meningen att man ska göra? Kanske är det inte meningen att man skall vara dum i huvudet och göra allt fel, utan att ens felgöranden skall ske någon gång då och då och på så sätt vara uthärdliga att leva med. Det är mänskligt att fela, liksom, men det är rent omänskligt att lyckas göra fel i precis allt man företar sig.
Jag behöver fortfarande en personlig assistent som gör saker ordentligt åt mig och håller koll på mig och stöttar mig. Är det det man använder sina anhöriga till? Kanske det, men då vill man ju också vara en lagom lätt börda och inte en fet dampelefant som behöver hjälp med att flytta ena benet framför det andra och på samma gång vill bli sedd och älskad.
Nu har jag skrivit ett DÅLIGT inlägg. Ett inlägg som sprider olycka och inte glädje, ett inlägg som påminner om att jag inte är psykiskt stabil i varje vaken minut - och det skulle jag ju inte göra.
Kuk.
Det kanske inte bara är jag. Hur beter sig andra människor när något riktigt pissigt slår dem i ansiktet som en taggig gren som någon har böjt undan och sedan släpper rakt på en? Står andra människor lika handfallna när något sådant händer?
Jag antar att en missad buss kan göra folk ledsna och irriterade, vad det nu innebär.
Jag antar att det i alla fall finns något slags idé om att man inte skall ifrågasätta sitt fortsatta medlemskap i livet och att man efter en viss ålder har skrivit på ett osynligt konktrakt om att sammanbrott och liknande sker inom hemmets väggar där ingen ser, inte ute på stan.
Så jag antar att jag har ett hum om hur jag inte ska bete mig (dvs precis så som jag beter mig), men däremot står jag helt ovetande om hur jag får bete mig i olika situationer. Vad är det meningen att man ska göra? Kanske är det inte meningen att man skall vara dum i huvudet och göra allt fel, utan att ens felgöranden skall ske någon gång då och då och på så sätt vara uthärdliga att leva med. Det är mänskligt att fela, liksom, men det är rent omänskligt att lyckas göra fel i precis allt man företar sig.
Jag behöver fortfarande en personlig assistent som gör saker ordentligt åt mig och håller koll på mig och stöttar mig. Är det det man använder sina anhöriga till? Kanske det, men då vill man ju också vara en lagom lätt börda och inte en fet dampelefant som behöver hjälp med att flytta ena benet framför det andra och på samma gång vill bli sedd och älskad.
Nu har jag skrivit ett DÅLIGT inlägg. Ett inlägg som sprider olycka och inte glädje, ett inlägg som påminner om att jag inte är psykiskt stabil i varje vaken minut - och det skulle jag ju inte göra.
Kuk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)