Apropå Orwell

Detta gjorde mig lite häpen. Hade aldrig hört talas om denna spekulation förut, men den kanske inte är särskilt spridd, jag vet inte.
Synd med rubriken, någon slarver som inte kan skilja på gissningar om kända personer, och verkliga diagnoser svart på vitt. Inte bra!
Jag visste inte var jag skulle lägga upp den här print screenen, men det fick bli i loggen, kändes fånigt att smyga undan den någon annanstans och för mycket attentionwhore på facebook.
Hej då.

Filosofisk frågestund

Saker jag undrar just nu:

Är människor olika från födseln, eller har alla potential att bli någon annan? Är vi radikalt olika i våra sätt att tänka eller är vi nästan likadana?

Jag är ingen snusmumrik - jag kan inte ta vara på mig själv, jag är inte händig och jag skulle inte passa att leva på landet/i naturen. Vem är jag då? En ytlig stadsfjolla som inte kan någonting?

Sitter du på svaret? Nu har du chans att vinna en kvarts melon!
Hör av dig med namn och svar (behöver inte vara rätt svar, behöver inte ens vara ett svar, kan vara en fråga, vad som helst) så drar jag en vinnare!

Årets bok!

Jag nästan glömde. Att berätta för er, att det finns en bok. Som ni ska läsa.
Den heter Stora Sorg och är hejdlöst rolig. Fast egentligen är den isande tragisk eller kanske mest sådär att man känner igen sig och mår bra som en purrande katt. Det är så enkelt och ändå så genialt.

Författaren heter Sara Kappelin och är en av mina favoritmänniskor. Föreställ er nu att jag lägger huvudet på sned och tycker riktigt, riktigt synd om er som inte har träffat henne. Själv är jag kompis med Sara Kappelin och det har gett mig oerhört mycket, bland annat ett stort intresse för brädspelet Ludo och en liten vit kanin gjord av pärlor.

För er som inte har träffat den eminenta Sara Kappelin så finns det i alla fall en tröst, och det är att ni kan läsa hennes bok. Läs den!
Nu kanske ni tänker att så säger jag bara för att jag vill stötta min kompis och egentligen är det en dussinbok som man kan leva utan.
Fel. Det här är den bästa boken. Förmodligen den enda boken. Billig är den också. Den blir Er för ynka 89 kr. Ge bort den om det inte passar. Men sitt inte bara där!

Den som mejlar beställning och sin egen adress till info@meerkat.se kan snart bli ägare till
ett exemplar. Lagret kanske inte räcker för evigt. Tänk på det! Du behöver det här. Du är värd det. Beställ nu!


Personen på bilden har inget samband med texten.

Känslorna

Frågan är om livet någonsin blir så värst roligt efter att man har blivit vuxen.

En annan sak är att jag bara blir mer och mer nojig över att jag inte kan föra mig i sociala situationer. Inte så mycket de situationer där det är jag och ett gäng andra människor som umgås, utan främst situationer där jag ska umgås med EN person. Då måste jag ju vara alert och prata hela tiden. Jag föreställer mig träffar med den ena och den andra och att det blir alldeles tyst för att jag inte kommer på något att säga.
Som om det skulle hända. Det har ju faktiskt aldrig hänt. Alltid kommer man på något. Nåt som har hänt, nåt man har drömt, tänkt på, läst i en tidning. Till och med vädret. Det brukar gå bra. Ändå nojar jag.

Apropå det så har jag också fått för mig att jag ska ge komplimanger och pepp och sånt till folk. Det kan man ju göra. Jag är inte så förtjust i det bara. Jag vet liksom inte hur det emottas. Helst vill jag bara få det sagt och sedan prata om något annat.
Och att få beröm. Huva. Jag ruskar på mig som en blöt hund om någon överanvänder ord som "fina", "underbara" eller "puss!". Starka känslor klär inte i ord.
I min värld får man gärna vara lite norrländsk, inte visa känslor utan låta den där uppskattningen som ändå finns där anas i nån diskret gest. Det känns mer ärligt.
Eller använda sig av ironi. Det funkar för mig. "Jag hatar dig, ditt fula äckel". Och så menar jag tvärtemot, men det slipper jag ju säga och det är väldigt praktiskt.

Midsommar

Potatissallad på gång.

Bibliomani

Gick till Amnestys loppmarknad med förhoppning om att finna lösningen på mina problem, åtminstone några av mina problem, de mer konkreta och rumsrena problemen i form av platsbrist för kläder, skivor, filmer och böcker.
Men trots idogt sökande i säkert minst en timme kunde jag inte hitta minsta lilla byrålåda att ta med mig hem. Allt sög, helt enkelt.

Så det bar sig inte bättre än att jag fick kompensera och tröstshoppa böcker. Många böcker. Varenda gång på Amnesty kollar jag bokhyllorna avdelningarna Orwell och Krusenstjerna. Oftast finns där inte mycket jag vill ha - men idag fann jag både det ena och det andra.

• Bokserien om Tony har jag inte tidigare läst, men nu kan det bli av!
• Djurfarmen har jag letat efter överallt, och nu har jag både ett engelskt och ett svenskt exemplar att roa mig med.
• Essäerna ska bli ytterst spännande att ta del av.
• Underst i högen Kvinnogatan, nr 2 i serien om Fröknarna von Pahlen. Hade den tidigare som pocket, men den var så ful i både omslag och inuti så jag gav bort den till författare Ninni Holmqvist (som jag också rekommenderar alla att läsa) för att sprida det "Agnesiska" budskapet.
• Älskande par har jag inte mindre än tre exemplar av nu, men det roliga är omslaget på den här boken - pappret runt om med den målade bilden föreställande Stanny och Bernhard (skulle jag tro) - så det blir det här exet jag behåller. Om någon är intresserad av att läsa Älskande Par, nr 4 i serien och som jag minns det den mest sexspäckade boken, så är det bara att höra av sig. Men jag rekommenderar förstås att läsa de andra tre innan. Överhuvudtaget att läsa Agnes von Krusenstjerna.

Det enda tråkiga i kråksången är att det fortfarande är platsbrist här hemma. Jag har alltså ingenstans att göra av mina nya böcker. Men det kommer, hoppas jag. Annars får jag väl bygga mig en bokhylla av - böcker.

Bibliotek

Läste att 91% av svenskarna tycker att bibliotek behövs för ett fungerande samhälle.
Pessimist som jag är undrar jag genast vad det är för fel i huvudet på de 9% som inte tycker så. Men de kanske missuppfattade frågan. Eller så fyllde de kvoten för oseriösa svarare. Jag hoppas på det.