Bäst och sämst of Eurovision Song Contest 2012

En gång var jag skeptisk och negativt inställd till det kommersiella jippot Melodifestivalen/ Eurovision Song Contest.
Men det var länge sen så låt oss inte tala om det nu. Jag är nämligen ett nästan lika stort fan av kitsch och svulstighet som jag är av ångest och misär. Och sen några år tillbaka är jag lite lagom besatt av schlager, så där så att det blommar upp ibland ungefär som en algblomning i ett annars rent och friskt hav.

Eftersom det nu aldrig riktigt blev av att jag hissade och dissade de svenska bidragen i Melodijippot 2012 så vill jag lite retroaktivt fälla min dom över några av alla bidrag som kom till semifinal och final i Azerbu... Azbar... Azib... i Baku.

Först och främst ska jag försöka att inte orda så mycket om Loreen.
Jag gillade förra årets "My heart is refusing me" och var en av de som tidigt anade att det skulle gå bra för den mystiska tjejen med den svarta luggen. Och jag gillar verkligen "Euphoria" också, en dundrande discodänga med både smärta och glädje. Men framförallt gillar jag Loreen, som är något helt nytt och modigt i schlagervärlden som annars ofta kännetecknas av ytlighet och anpassning.

Jag är övertygad om att Loreen vinner mycket på att hon, utöver att vara väldigt musikaliskt begåvad, har en helt unik stil och vägrar kompromissa, samt att hon visar en sådan ödmjukhet. Att skicka en artist som är mer än glitterspray och vita tänder, en artist som både kan framföra en oemotståndlig vinnarlåt och tänka själv, känns nytt, fräscht och fantastiskt. Jag hoppas bara att Loreen inte slits i stycken av alla som nu vill ha henne överallt och hela tiden för pengarna och popularitetens skull.
Nu har jag ordat klart om Loreen!


Så, över till alla de där låtarna som INTE vann:

Låt oss börja med det sista: längst ner hamnade märkligt nog norska Tooji med låten "Stay". Det är inte på något sätt en dålig låt, i synnerhet inte rent kommersiellt. Den låter precis som musik ska låta nu för tiden, killen är en kopia av förra årets tredjeplatsare Erik Saade och redan innan semifinal hade jag hört låten "Stay" på radio ett otal gånger.
Frågar ni mig är det absolut en låt jag kan lyssna på då och då, den sätter sig och har en schysst, liksom hetsig melodi. Det arabiska soundet som Gina Dirawi pratade om lyfter också låten. Helt klart en bra poplåt som verkligen förtjänade bättre än jumboplatsen.
3/5

En av de mest omtalade sångerna inför ESC var "de ryska gummorna", det vill säga Buranovskije Babusjki med låten "Party for everybody". Ja, jag är också charmad av de inte allt för unga kvinnorna som partar loss i en sång om att baka bröd (eller hur det nu var). Det är ingen fantastisk låt, och med en annan artist hade den antagligen inte ens kommit med i själva tävlingen i sitt hemland, men i schlagervärlden är musiken som bekant bara en del av hela spektaklet. Jag tror att vi behöver gummor som dansar och sjunger och är glada, som motvikt till den bild man kanske annars har av åldrande: utanförskap i samhället, ensamhet, undermålig äldrevård och svåra sjukdomar. "Party for everybody" skänker hopp om livet, en hoppfull vision om att partystämning och glädje faktiskt kan vara för alla, inte bara för de rynkfria och lättklädda.
3/5

De "fem stora" ländernas bidrag har jag knappt hört alls, men av det jag ändå snappat upp tycker jag att Italiens låt "L'amore é femmina" som sjöngs av Nina Zilli är en av de bättre låtarna. Ett märkligt namn men en svängig melodi. Övriga fyra länder imponerade inte alls på mig.
3/5


Hollandstjejen Joan Franka har en sån där röst man kommer ihåg, och en rar liten låt som dock blir lite tråkig i liveframträdandet. När Joan sitter själv och plinkar gitarr i en ful indianskrud är det ingen vidare action, så sången passar bättre på skiva än på scen. Bidraget "You and me" var heller inte tillräckligt intressant eller häftigt för den stora finalen utan försvann i semiomgången.
3/5

Trots goda prognoser gick det inte så bra för estniska Ott Lepland som sjöng sin vackra "Kuula" och lyckades sticka ut bland en mängd andra mer eller mindre lyckade ballader. Kanske var det det totalt avskalade framträdandet som gav framträdandet en känsla äkthet som många andra smörsångare saknar. Att höra någon sjunga på landets originalspråk är också spännande och vackert.
4/5

En stark favorit är den underbara powerdängan "Be my guest" som Gaitana från Ukraina framförde med sällan skådad frenesi. Med sångerskans enorma krans av blommor i håret, de färgglada gubbarna på skärmar i bakgrunden och några galna trumpetare kunde jag inte annat än beundra denna kvinna och denna låt. Det är rimligt att tro att "Be my guest" är ESC 2012's peppigaste låt.
5/5


En annan hit står makedonska Kaliopi för i den rockiga "Crno I belo" som börjar likt en ballad men utvecklas till en rå skriksång med elgitarrer och ös. Den kommer inte riktigt till sin rätt i studioinspelning men melodin är fortfarande klockren och rösten imponerande.
4/5

Jag blev genast förtjust i Pasha Parfeny från Moldavien som med "Lautar" visar att trumpeten är ett fantastiskt instrument. Trumpetslingan i refrängen sätter sig som ett gummiband i skallen och det är genom de tre minuterna oavbrutet svängigt och dansant. Att sångaren ser ut som Edward Nortons okända lillbrorsa är en kul detalj.
4/5

En annan låt jag kommer lyssna sönder är Turkiets "Love me back" med gullegossen Can Bonomo som lånar musikaliska stråk från både medeltid och klezmer. Det är en catchig båtlåt som både är hotfull och barnsligt lekfull på samma gång. Framträdandet, där pojkarna på scenen bildar en mänsklig båt, måste förstås ses!
5/5


Följande bidrag var rent fruktansvärda:
Österrike: Något ytterst sorgligt och helt obegåvat rapband med det töntiga namnet Trackshittaz berikar världen med ännu en uppmaning till tjejer att skaka på sina rumpor till kass, sexistisk musik om att skaka rumpan i låten "Woki mit deim Popo" (som betyder ungefär skaka rumpan).

San Marino: Valentina Monetta diskvalificerades först på grund av reklaminslag i sin låt, men lyckades tyvärr komma med i ESC ändå med den superpinsamma barnpop-låten "The Social network song (oh ohuhoh oh)". Titeln borde avskräcka. Videon är rent fruktansvärd.


Litauen: Donny Montell försöker i "Love is blind" bevisa att kärleken är blind genom att först bära ögonbindel och sedan hjula framför ett hundratal skuggestalter som ser ut att vara hämtade direkt ur red light district. Jag förstår inte riktigt vad han vill ha sagt.


Georgien: Något måste ha gått snett när Anri Jokhadze röstades fram med "I'm a joker" som saknar både melodi och godtagbar text. Sångaren kan inte sjunga och jag tycker synd om doakören som påminner lite om Sara Lee ihop med Ranelid - något fint att titta på för att släta över det faktum att gubbskrället inte borde få stå på en scen.

"Enjoy your period - always!"

Jag försöker och försöker räkna men är nog för trött för jag har kommit fram till tre olika resultat nu.
Får be nån om hjälp för att komma fram till rätt svar.

Jag tänkte nämligen på det här med att män generellt dör tidigare än kvinnor. Kvinnor lever längre än män, vilket ju är orättvist. Men så grunnar jag vidare på det här med hur mycket av den här extra levnadstiden som försvinner bort i menssmärtor med tillhörande sjukskrivning, kräkningar och annat skoj.

Så, där var jag, mitt i mina beräkningar för att drämma till med ett bittert mensgnälligt svar på varför män inte lever lika länge som kvinnor. Men jag är förvirrad. Jag har spytt hela morgonen och svimmat några gånger och har ingen matlust, så hjärnan pallar inte trycket just nu. Får återkomma med mina spekulativa siffror en annan gång.

Kram och puss från bitterfittan and the evil ovarys.

Bättre en skiva i handen än tiotusen i rymden. Kanske.

Jag sitter och lyssnar på min nya skiva som jag har köpt begagnad. Det var evigheter sen jag senast köpte en skiva, men jag är kluven inför det här med digital musik vs fysiska album.
Å ena sidan är det praktiskt, bekvämt och lättillgängligt att sätta igång exempelvis spotify och bläddra runt bland miljoners låtar, vilken som helst när som helst (nästan) utan att betala ett öre. Det är ju rätt fantastiskt.
Den fysiska skivans tid verkar rinna ut och det är ju faktiskt så att för miljöns del är det toppen att ha allt komprimerat i datorlådan istället för hela den här skivtillverkningen som tydligen kräver enorma mängder vatten och på många andra sätt också är skadlig och krävande.

Men.
Jag är en samlare. Jag har samlat på skivor hela tonåren, så där som man gör - jag menar gjorde, jag är kanske den sista generationen som gjorde det - och tyckte om att fundera över vilken som skulle bli nästa inköp och att då och då sortera alla album efter färg eller namn eller år, bara för skojs skull. Det där har liksom avstannat helt nu när allt går att hitta ett musklick bort.
Men det är inte allt.
Jag tycker att mitt musiklyssnande har både förbättrats och försämrats i och med internets genomslag. Förbättrats för att jag kan plocka fram vad jag vill, efter humör. Det finns inga begränsningar. Känner jag plötsligt för att lyssna på något som jag i vanliga fall skyr som pesten, så finns det där för mig utan att jag behöver kila iväg till skivaffären och lägga pengar på något jag kanske bara vill ha en enda gång.
Dessutom: är jag nyfiken på ett band eller en artist kan jag riskfritt kolla upp denne utan att betala eller införskaffa något (no strings attached liksom). Jag var även tidigare noga med att kolla upp artisten jag eventuellt ville köpa en skiva med, för att se om jag verkligen skulle tycka om det eller om det var bortkastade pengar. Internet har ju funnits länge och förr kunde jag kanske googla mig fram till något slags provlyssning.
Nu är det inte längre lönt att ta nästa steg och utföra själva köpet, eftersom musiken finns GRATIS på datorn.

Det här leder dock till att jag på något sätt får ett mycket ytligare förhållande till musiken jag lyssnar på. Om varje skiva var en ny vän i mitt liv, vissa kärare än andra, blir musiken nu mest en väldig massa one night stands. Möjligtvis ett gäng kk:s. Det är liksom svårt att uppnå den där nära relationen till musiken när jag när som helst, utan att behöva röra på mig, kan överge en låt för en annan.
Jag minns att jag tyckte att kasettband och vinyl var fascinerande på så sätt att det inte fanns en enkel framåt-knapp, så som det fanns för cd. Man kunde då inte enkelt byta låt när man tröttnat på en, utan blev "tvungen" att lyssna igenom hela albumet. Och jag tyckte det var något värdefullt i det.
Nu tappar jag liksom tålamodet. Det blir inga bra relationer, musiken är så underordnad mig och jag kan göra precis vad jag vill med den. Jag tycker inte riktigt om det.

Dessutom saknar jag att kunna bläddra i det lilla häftet, som hos vissa skivor har låttexter, vackra bilder eller på annat sätt förhöjer upplevelsen.

Nåväl. Nu har jag köpt en skiva för första gången på väldigt länge. Och kanske sista gången, det vet jag inte.
Det blev Belle & Sebastians "Push Barman To Open Old Wounds". Deras skivor vill jag fortfarande ha. Bara för att. Det är ju ändå mitt favoritband. Och jag är en materialist. En sån som ibland utvecklar någon form av relationer till materiella ting.

Tjejer och killar och grejer de gillar

På jobbet har vi en anslagstavla med en massa information om maten, kampanjer, priser, städning och så vidare. På en av de där lapparna står det en uppmaning att alltid fråga de kunder som väljer barnmenyn specifikt vilken leksak de vill ha. "Fråga aldrig om det är en pojke eller flicka och gör valet åt dem" står det.
Jag frågar aldrig om det är en pojke eller flicka som ska ha leksaken. Trots att jag ofta ser att föräldrarna gjort sitt yttersta för att ingen ska råka missförstå eller tvivla på vilket kön deras barn har.

Varje dag möts jag av mörkblått klädda barn med spindelmannenmössa och knallrosa ungar med strumpbyxor, och jag tittar på dem och säger "vill du ha docka eller bil?". Varje dag hör jag vuxna säga "ta den där rosa lådan, det är en flicka", "du vill väl inte ha nån docka, Kevin?" eller rentav ett förnärmat "det ser du väl att det är en tjej?".
Ibland hör jag föräldrar gå emot sitt barns vilja: "Ta en docka. Nej, Isabelle, de har ingen bil, det får bli en docka".

De säger att vi är jämställda. Att man väljer själv. Att allt som finns kvar nu är medfött, naturligt och kommer inifrån, inte utifrån.
Jag upplever det inte så. Jag upplever inte att vi har kommit fram.
Tvärtom.
Vi har inte kommit någonstans.
Ibland tror jag snarare att vi har gått bakåt. Ljusår bakåt.

Frihet under påverkan

Ingen och ingenting påverkar någon eller någonting.
Lite som om varje företeelse, varje sak som händer, händer utan kontext, som i ett tomrum.

Det finns ju de som resonerar så. I alla fall tror jag att de resonerar så. I alla fall blir det så när man drar deras resonemang till sin spets.

Jag tänker på reklam. Och på normer. Det kan ibland framstå som enfaldigt och tröttsamt att framhärda i övertygelsen att vi alla är något slags slavar under yttre påverkan. Deprimerande att inta inställningen att den fria viljan är en illusion.
(Fast det är ju lite mer komplext än så.)

Det finns de som påstår att de inte påverkas. Att de inte bryr sig. Att det handlar om hur stark man är. Som om någon, som inte är utlevande eremit utan behov av samhälle eller sociala kontakter, skulle kunna uppbåda en sådan styrka att ingenting skulle kunna omforma eller styra henne.
Jag tror inte på det.
Men jag tror att man kan tro på det i självförsvar. Man påstår sig inte vara opåverkbar för att man faktiskt är opåverkbar. Man påstår inte att det är fjantigt att analysera och diskutera för att det faktiskt är fjantigt att analysera och diskutera.
Man påstår det för att det är bekvämare och tryggare än att inse och erkänna sin utsatthet och litenhet.
För att slippa förstå. För att det är ohyggligt att begripa att man varje dag tigande accepterar en fortgående psykisk kräkning och misshandel av sig själv och sina medmänniskor i det som kallas ett fritt och civiliserat samhälle.

Det finns inga starka och svaga människor.

Reklamen är livsfarlig.

Texten som gav upphov till dessa tankar: När mat är sex - om att mat aldrig får vara just mat

Allt om min prestationsångest

K säger jag kan tänka mig att när du är fokuserad så är du väldigt, väldigt inne i det du gör.
Jag vet inte, kanske är det så? Vi har läst så många beskrivningar så vi vet inte riktigt vem jag är men hon är inte så fördomsfull, skriver inte om det jag säger till något hon läst i DSM-IV eller kanske på wiki. Det är en bra egenskap.
Idag undrade jag om min prestationsångest växer för varje dag, kanske för varje timme till och med. Det är en prestationsångestframkallande tanke (om prestationsångesten hela tiden växer borde jag ju prestera nu innan det är alldeles för sent och låser sig helt för mig).

Vad gör jag?
Jag skriver inte. Jag ritar inte. Jag sjunger inte.

Och så undrar jag om det är nån vits att jag går och pratar om att jag har svårt för det där med att betala räkningar. Om den ändå bara växer, prestationsångesten, och jag inte kan prata om den.
Jag vill kunna formulera mig. Jag är det mest förvirrande jag någonsin känt.

Jag lekte med tanken på att skriva om mig själv. Utifrån. Ur olika vinklar. Som olika personer. Jag undrar vad det skulle göra med min självbild. Med min identitet. Jag är alldeles för intresserad av det ogreppbara.

I alla fall så blir jag mer och mer övertygad om att jag inte är vanlig. Fast ibland blir jag motbevisad.

59 st skrev grattis till mig på facebook när jag fyllde år. Jag skulle ha skrivit hur många % det blir men jag minns inte hur man räknar ut det.
Jag vet inte om jag ska läsa mer matte b i höst. Det vore kanske bra för min karaktär. Jag behöver bevisa för mig själv att jag kan ha ambitioner. Sådana som är högre än exempelvis att tvätta två gånger på en och samma dag. Mina ambitioner är låga för tryggheten i att aldrig misslyckas. I alla fall inte lyckas med något viktigt. I alla fall låtsas som att ingenting är viktigt.

Jag lade till en vers i sången om mina känslor. Jag ska skriva om hur de är som smycken i en ask. Sådana man kan plocka fram och beundra när man är ensam.
Fast jag har ju bestämt mig för att sluta skriva sånger. I synnerhet på engelska eftersom jag bryter på svenska. Häj aj em fråm suviden. Aj ken spik ingleisch.
Jag har beslutat mig för att inte skriva sånger på svenska heller eftersom det är så svårt. Varför är det svårare?
Hur som helst grundar jag mitt beslut i det faktum att jag 1) är omusikalisk 2) inte kan spela några instrument (vilket hör ihop med nr 1: jag har spelat instrument hela livet men är ändå som en stelbent anka framför pianot).

Jag skriver inte klart min bok heller. Det kommer ju ingen dag som har en stor skylt med sig där det står "Idag är dagen när allt känns så himla enkelt och opretentiöst och ofarligt! Nu kör vi!"
Allt känns så farligt. Jag är fast i den tanken. Jag vet att man växer ifrån det. Men jag är fortfarande ung och har inte växt ifrån det än.
Förnuftet kommer alltid snabbare än känslan. Eller om det är tvärtom. Hur som helst är de sällan samspelta.

Jag är som mest kreativ på natten. Kanske är det mitt problem.
Det är skönt att lätta sitt hjärta.

Jag har läst Vi håller på med en viktig grej

Åttiotalisterna har börjat växa upp. Min egen barndomstid, nittiotalet, har börjat bli föremål för både nostalgiska skildringar och diverse analyser.
I serietecknaren Sara Hanssons självbiografiska Vi håller på med en viktig grej är nittiotalsmodet ständigt närvarande, på ett ömt humoristiskt sätt. Här finns de åtråvärda platådojorna, de tuffa hästsvansarna och tv-programmet Bullen. Och här finns girl power, i form av den splitternya tjejgruppen Spice Girls, som gör vad ingen annan gjort förut.

Centralgestalten Sara tjusas av den färgglada och kaxiga gruppen som fyller henne med mod och kraft. Som bästisen Rebbe formulerar det: "Backstreet Boys kan man bara bli kär i, men Spice Girls vill man ju va! Det är ju det som är idoler!"
I vänskapen med kaxiga Rebbe öppnas nya dörrar till uppror och utveckling för elvaåriga Sara. Hon befinner sig i gränslandet mellan barnsligt beroende och längtan efter självständighet. "Varför får jag aldrig bestämma över mig själv?" är en återkommande frågeställning, samtidigt som flickorna tydligt fortfarande är barn med allt vad det innebär.
Vi håller på med en viktig grej är en uppväxtskildring i mini-miniformat, och även om nittiotalet utgör bakgrunden kretsar berättelsen framförallt kring en tidlös känsla av att vara ett barn i de vuxnas regelstyrda värld, och hur vänskap kan vara lika stark och betydelsefull som vilken kärlek som helst.

Det allra finaste med boken är Sara Hanssons tecknarstil, som är förtjusande och detaljrik utan att bli plåttrig. Med hjärteknipande charm och öga för detaljer fångar hon Saras alla känslor, samtidigt som hon framställer sin lilla hjälte som det både oskyldiga och skyldiga barn hon är. En ung liten människa som ännu inte underkastat sig krav och förväntningar från omvärlden.
Sämst är att boken tar slut så fort. Jag hade velat veta mycket mer om Sara och Rebbe, se mer av deras värld och framförallt av Sara Hanssons sprudlande små bilder. Kanske finns möjlighet till detta i Hanssons andra självbiografiska seriebok Den hemliga kroppen.

(Det är jag som har webcam-fotat ur boken så det är mitt fel att bilden ser grå och vit ut.)