Årets bok!

Jag nästan glömde. Att berätta för er, att det finns en bok. Som ni ska läsa.
Den heter Stora Sorg och är hejdlöst rolig. Fast egentligen är den isande tragisk eller kanske mest sådär att man känner igen sig och mår bra som en purrande katt. Det är så enkelt och ändå så genialt.

Författaren heter Sara Kappelin och är en av mina favoritmänniskor. Föreställ er nu att jag lägger huvudet på sned och tycker riktigt, riktigt synd om er som inte har träffat henne. Själv är jag kompis med Sara Kappelin och det har gett mig oerhört mycket, bland annat ett stort intresse för brädspelet Ludo och en liten vit kanin gjord av pärlor.

För er som inte har träffat den eminenta Sara Kappelin så finns det i alla fall en tröst, och det är att ni kan läsa hennes bok. Läs den!
Nu kanske ni tänker att så säger jag bara för att jag vill stötta min kompis och egentligen är det en dussinbok som man kan leva utan.
Fel. Det här är den bästa boken. Förmodligen den enda boken. Billig är den också. Den blir Er för ynka 89 kr. Ge bort den om det inte passar. Men sitt inte bara där!

Den som mejlar beställning och sin egen adress till info@meerkat.se kan snart bli ägare till
ett exemplar. Lagret kanske inte räcker för evigt. Tänk på det! Du behöver det här. Du är värd det. Beställ nu!


Personen på bilden har inget samband med texten.

Känslorna

Frågan är om livet någonsin blir så värst roligt efter att man har blivit vuxen.

En annan sak är att jag bara blir mer och mer nojig över att jag inte kan föra mig i sociala situationer. Inte så mycket de situationer där det är jag och ett gäng andra människor som umgås, utan främst situationer där jag ska umgås med EN person. Då måste jag ju vara alert och prata hela tiden. Jag föreställer mig träffar med den ena och den andra och att det blir alldeles tyst för att jag inte kommer på något att säga.
Som om det skulle hända. Det har ju faktiskt aldrig hänt. Alltid kommer man på något. Nåt som har hänt, nåt man har drömt, tänkt på, läst i en tidning. Till och med vädret. Det brukar gå bra. Ändå nojar jag.

Apropå det så har jag också fått för mig att jag ska ge komplimanger och pepp och sånt till folk. Det kan man ju göra. Jag är inte så förtjust i det bara. Jag vet liksom inte hur det emottas. Helst vill jag bara få det sagt och sedan prata om något annat.
Och att få beröm. Huva. Jag ruskar på mig som en blöt hund om någon överanvänder ord som "fina", "underbara" eller "puss!". Starka känslor klär inte i ord.
I min värld får man gärna vara lite norrländsk, inte visa känslor utan låta den där uppskattningen som ändå finns där anas i nån diskret gest. Det känns mer ärligt.
Eller använda sig av ironi. Det funkar för mig. "Jag hatar dig, ditt fula äckel". Och så menar jag tvärtemot, men det slipper jag ju säga och det är väldigt praktiskt.

Midsommar

Potatissallad på gång.

Bibliomani

Gick till Amnestys loppmarknad med förhoppning om att finna lösningen på mina problem, åtminstone några av mina problem, de mer konkreta och rumsrena problemen i form av platsbrist för kläder, skivor, filmer och böcker.
Men trots idogt sökande i säkert minst en timme kunde jag inte hitta minsta lilla byrålåda att ta med mig hem. Allt sög, helt enkelt.

Så det bar sig inte bättre än att jag fick kompensera och tröstshoppa böcker. Många böcker. Varenda gång på Amnesty kollar jag bokhyllorna avdelningarna Orwell och Krusenstjerna. Oftast finns där inte mycket jag vill ha - men idag fann jag både det ena och det andra.

• Bokserien om Tony har jag inte tidigare läst, men nu kan det bli av!
• Djurfarmen har jag letat efter överallt, och nu har jag både ett engelskt och ett svenskt exemplar att roa mig med.
• Essäerna ska bli ytterst spännande att ta del av.
• Underst i högen Kvinnogatan, nr 2 i serien om Fröknarna von Pahlen. Hade den tidigare som pocket, men den var så ful i både omslag och inuti så jag gav bort den till författare Ninni Holmqvist (som jag också rekommenderar alla att läsa) för att sprida det "Agnesiska" budskapet.
• Älskande par har jag inte mindre än tre exemplar av nu, men det roliga är omslaget på den här boken - pappret runt om med den målade bilden föreställande Stanny och Bernhard (skulle jag tro) - så det blir det här exet jag behåller. Om någon är intresserad av att läsa Älskande Par, nr 4 i serien och som jag minns det den mest sexspäckade boken, så är det bara att höra av sig. Men jag rekommenderar förstås att läsa de andra tre innan. Överhuvudtaget att läsa Agnes von Krusenstjerna.

Det enda tråkiga i kråksången är att det fortfarande är platsbrist här hemma. Jag har alltså ingenstans att göra av mina nya böcker. Men det kommer, hoppas jag. Annars får jag väl bygga mig en bokhylla av - böcker.

Bibliotek

Läste att 91% av svenskarna tycker att bibliotek behövs för ett fungerande samhälle.
Pessimist som jag är undrar jag genast vad det är för fel i huvudet på de 9% som inte tycker så. Men de kanske missuppfattade frågan. Eller så fyllde de kvoten för oseriösa svarare. Jag hoppas på det.

Apropå hen

Jo, jag tänkte berätta om mitt nya ord som jag har kommit på.
En könsneutral blandning av tjej och grabb: tjabb.
Böjningar: Tjabben, Tjabbar.
För att grejen och grejer inte låter lika bra.

As-svårt ju

Om jag skriver det här så kommer alla veta. Men ingen kommer fråga.
Men alla kommer veta. Fast det är ändå ingen som läser här.

Jag listar mig själv, prickar av mig själv och det har gått fyra år nu. Fyra år!
Det är märkligt. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att vara som alla andra,
men sen jag fick veta att jag inte var normal har jag varit nästan fixerad vid att jag
måste bli normal.
Det är nu fyra år sedan. Juni -07. Förvirring 4-ever in my <3.

Vrider som en mask

När man håller på med något som bara dras ut och blir oövergripligt och aldrig kan ta slut eller närma sig slutet. Det är alltid nån flik som sticker ut - ungefär som att stryka kläder med alla skrynklor som inte går bort, man stirrar sig blind och kan inte begripa.
Det är för varmt i rummet, man sitter obekvämt, ont i röven, det kliar alltid någonstans, fötterna är för svettiga, kläderna sitter för tajt. Hundra ursäkter för att få känna att det är obekvämt.
Jobbigt jobb. Kan man slippa undan? Nej. Man kan skjuta upp, ibland blir man tvungen att gå ut för att komma tillbaka med ny kraft eller nya ögon. Det blir inte så nytt, det är samma gröt som inte går att hitta någon mandel i.

Så är det att skriva. Bah. I synnerhet nu. När det är nytt, jag vet inte vad som krävs eller väntas. Har ingen aning om formatet eller någonting. Känns som ögonvitorna rullar fram när jag tittar på min text, ungefär. Puh.

Tiden och tillvaron

Avdelning Så fungerar jag:
9-19: glor i väggen. 21-22: städar hela köket.
Jag tror att ett av mina största problem är att jag har för mycket tom tid. Det finns ingen som helst anledning att göra någonting just nu, som kan göras en timme senare, eller rentav imorgon.
Hopplöst att ha det så här. Man kan tycka att fyra års "träning" borde lärt mig att ta vara på tiden och organisera min tillvaro, men då behöver man ju träna på det också. Jag är inte typen som tränar på saker om det inte finns en väldigt bra anledning, typ "det gäller livet".
Så hur går jag vidare med denna lite halvlama insikt?
Jag funderar på om det finns något fiffigt sätt att fylla min vardag med saker som slukar tid, till exempel gå på Friskis. Dock kommer jag inte på något mer än just Gå på Friskis och jag kan ju inte gå på Friskis jämt. Speciellt inte nu med nya, nedbantade sommaröppettider. Jag får fundera.

Blod och vård

Med jämna mellanrum blossar min "jag ska jobba inom vården"-mani upp. Och när jag har en mani, så är det ungefär det samma som att jag lite slött funderar på någonting och kanske uppnår såpass mycket extas att jag vickar lite på tårna.
Hur som helst. Min "jag ska jobba inom vården"-tanke grumlas lite av det faktum att den som jobbar inom vården måste göra en väldig massa andra saker än just det som jag finner intressant inom vården. Det jag finner intressant inom vården är inte helt enkelt att bena ut men jag tror det handlar om att laga saker. Ungefär samma känsla som när du tvättar händerna efter att exempelvis ha grävt i jord, och ser hur vattnet som rinner mellan fingrarna får en helt ny färg och du erfar känslan av att göra något smutsigt till rent, skilja svart från vitt, en närmast högtidlig sak.
Jag fascineras av att man kan laga ihop ett stort, öppet sår som gråter av blod och var, där huden slamsas och allt är i kaos - att denna oreda kan redas ut, kan läggas tillrätta och tvättas ren igen, kan växa ihop och återvända till så gott som sitt ursprungsstadie.
Därav min "jag ska jobba inom vården"-mani, som grumlas av det faktum att vården också kräver hänsyn till patientens alla infall och den otäcka risken att man gör fel och drar på sig en Lex Maria-anmälan.

Frukostens vara eller icke vara

Förr i världen, då var jag bra som sjutton på att äta. Som liten skit åt jag helst inte alls (vilket kanske resulterade i att jag för resten av livet fick vara liten och klen, men det kan lika gärna vara genetiskt arv från släkten Göransson), men i mellanåldern (mellan liten skit och stor skit) var jag en baddare på att äta. I synnerhet frukost. Där andra klagade över att de inte hade matlust på morgonen, hade jag frukosten som enda ljuspunkt i den mörka insikten att jag varje dag måste ta mig ur drömmen och ut i kalla vakenheten. Frukost var min grej. Jag åt gärna frukost flera gånger om dagen om det gick. Inga problem. På morgonen slank det ner utan problem, åtminstone två, tre mackor, som minimum efter en tallrik fil, gröt, flingor eller vad det nu kunde vara.

Men nu. Nu har jag banne mig gått och blivit som alla andra. Vaknar, går upp, häller i mig lite mjölk och flingor och plockar ytterst motvilligt fram en bit bröd, innan jag lägger tillbaka det i påsen och bestämmer mig för att jag får äta en tidig och/eller rejäl lunch istället.

Jag som så malligt klandrade alla frukostknusslare med att frukosten minsann är dagens viktigaste mål. Nu har jag fått så jag tiger. Någon frukostlust infinner sig inte längre.

RECEPT! RECEPT! Ta del och känn lycka.

Som av en slump hade jag både maizena och vegansk färskost hemma, jag som inte brukar använda så pass avancerade produkter. Ej heller brukar jag följa recept, eller bestämma i god tid vad som skall ätas, men idag minsann!
Nu ska jag förklara för er hur man grejar sig en vegansk potatisgratäng på färskpotatis, med ett gäng linsbiffar till:


GRATÄNG A LA FÄRSKPOTATIS
3 port. eller så

Koka 1/2 kilo skrubbad potatis och låt den sen svalna. Sätt ugnen på 225 grader.
Skiva 3-4 tomater och 1 squash tunt, och salta squashskivorna för att driva ut vätskan.
Smörj en form med margarin, skoja runt lite med skivad potatis och de andra skivade grödorna i trevliga små lager.
Koka upp 2,5 dl havregrädde och blanda ut med 2 msk maizena. Klicka sedan i vad som ser ut att vara ca 50 g Tofuline färskost. Blanda och gegga.
Häll såsen ovanpå de skivade och lagrade grödorna i ugnsformen och grädda i sisådär en 20 minuter. Gör inte som jag och glöm att dekorera med färsk timjan :(


BIFF A LA GRÖNLINS
Sju stycken eller enligt tycke och smak

Koka i en annan kastrull 3 dl gröna linser med en tärning buljong.
Linserna tar ca 30-40 minuter att bli mjuka.
När linserna är klara - häll av vattnet och ös ner i exempelvis en matberedare eller mixer. Blanda ner nån näve solrosfrön och krydda med det roligaste du kan hitta, chilipeppar, spiskummin och sådant. Mixa skiten ur detta och forma sedan fina biffar som du steker i lite olja.

SLUT. Hoppas det blir gott, annars har du gjort fel, typ blandat i komjölk och sånt konstigt.

Om onda tankar

De senaste dagarna har jag klarat mig bra från onda tankar. Inte helt olikt ett tv-spel gäller det att hämta poäng och undvika taggiga bollar som kan försätta en i Game Over-läge om man trampar på för många. Jag är inte så bra på att hämta poäng, men jag har i alla fall undvikit taggbollar när jag sett dem komma.
Både igår och häromdagen befann jag mig på farligt område, men jag undvek skickligt alla fallgropar och lyckades hålla mig på fötter. Jag antar att det går i perioder. Man kan alltid nynna för att undgå att höra onda mantran. Jag brukar nynna dam-dam-dam-darararararara. Från låten Neva med Nynningen. Bara precis det i början. Det är ett så effektivt nynnande att det funkar nästan jämt. Man måste bara nynna intensivt. Ett litet tips.

Ett kortare inlägg än föregående

Nu har jag suttit en stund och pysslat med designen på min blogg, vilket är ett intressant litet kapitel för sig då jag inte direkt har öga för vad som är snyggt enligt gemene man och dessutom har html-kunskaper som ligger på en helt annan nivå än de flesta i min ålder (= en lägre nivå; jag använder enbart paint).
Det är fortfarande plottrigt - jag tycker inte att typsnitten matchar varandra - men det är renare nu och just nu vill jag ha rent. Orkar inte jobba med det mer nu, jag har saker jag borde göra istället. Lunch tex (lycka att jag har en matlåda idag, hatar att hitta på något att äta när det är bråttom).
Adjö så länge.

90talet.se, mina egna funderingar och så vidare.

Slår mig ner, trycker upp tre fönsterflikar och checkar av facebook, hotmail och bloggen på mindre än två minuter. Fingrarna rör sig lika snyggt och smidigt som agenternas knattrande i tv-filmerna på nittiotalet, då en enorm plastlåda till dator, med blått och svart som enda färger på skärmen, var höjden av sci-fi.

Jag funderar över mitt vana internetanvändande, som en reaktion på att jag vid det här laget har läst halva "90talet.se: eller vem fan komponerade modemljudet?". Ja, jag har uppnått den aktningsvärda ålder då det skrivs böcker om MIN barndom. Inte min personliga barndom förstås, men de fenomen som kännetecknade tiden då jag och mina jämnåriga vänner gick i grundskolan.

Själv var jag mellan 2 och 12 år under detta decennium. Inte jättestor, men gammal nog att känna igen mig. Dock inte i så mycket som många andra i min ålder.
Jag växte upp i en familj bestående av en pappa på landet och en kulturintresserad mamma som aldrig riktigt passade in i den lilla håla där vi spenderade nästan tio år.
I min vardag var det inte tal om att kolla på skräckfilm med kompisarna eller att införskaffa de senaste tv-spelen. Nå, jag ska inte skylla allt på mina föräldrars uppfostran, själv var jag framförallt intresserad av att läsa böcker i timmar och äta sockrig fruktyoghurt med startmüsli som min mor ibland inhandlade som en guilty pleasure. Det gick så långt att jag ljög för mina vänner för att få vara ifred med mina böcker och mitt mellanmålsmissbruk i min asociala bubbla, och det är ett under att jag fortfarande har kvar dessa fantastiskt tålmodiga kompisar.

Genom mina snåla kontakter med omvärlden sög jag i alla fall in delar av nittiotalets trender, och faktum är att genom något slags bugg i verkligheten lyckades min far skaffa mig ett par blå sandaler med platåsula, och min mor inhandlade en turkos top som visade en del av magen (kan dock ha varit så att hon inte begrep att plagget med exotiskt mönster över bröstet var kortare än vanligt nedtill) - detta utan att jag ens bad om det. Jag var aldrig tillräckligt mycket ute i frisk luft och socialt umgänge för att riktigt greppa vitsen med att passa in.
Men jag såg på Arkiv X hos en kompis (som med farsa och två bröder var van vid actionfilm och thrillers, till skillnad från mig, som på flera veckor inte kunde sova efter ett enda avsnitt med Mulder och Scullys rotande i det otäckt övernaturliga).
Tv-spel var fullkomligt främmande för mig fram tills för några år sedan, och tv-seriernas masspsykos nådde aldrig riktigt fram, vilket resulterade i att många av mina raster spenderades stirrande in i skolans tegelvägg, lite i utkanten av kompisgänget där Tre Kronor och Skilda Världar var det givna samtalsämnet medan tuggummina tuggades frenetiskt mellan upprörda käkar.

Däremot följde jag Expedition Robinson, om än utan att jag idag minns särskilt mycket. Men Erik Nivas dramatiska diss i Farmen minns jag, och det gav mig en rejäl skjuts in i mitt framtida, alternativa liv där det diskreta upproret för alltid skulle vara min paroll.
De tidiga nittiotalshändelserna; Kurt Cobains eventuella självmord, Christer Petterssons eventuella mord m.m. kan jag inte heller relatera till. Däremot minns jag disco!
Ett enda disco gick jag på. Jag minns vad jag hade för kläder och jag minns hur det kändes att stå utanför fritidsgården och titta på himlen medan "Around the world" med ATC pumpades inifrån byggnaden. Trots mina ytterst sparsamma besök (som alltså borde skrivas i singularis) var disco ett fenomen som inte ens jag kunde undgå att påverkas av.
Jag var med och målade discoaffischer (enligt en väl utarbetad mall, där bland annat det för vuxenvärlden så kontroversiella "hångel tillåtet" skulle stå med). Disco var skolklassernas motsvarighet till idrottsföreningarnas bingolottsförsäljning. En självklarhet för att dra in pengar - och samtidigt en motsvarighet till dagens facebook.

Tillbaka till nutid: strax efter att tre grabbar givit ut boken "Nittiotalet.se" tar två grabbar på Kanal 5 över facklan och ger tittarna sin version av nittiotalet i pratshowen "Nittileaks".
I en snabb jämförelse av dessa nittiotalsnostalgitrippar konstaterar jag att tonen är något mer under ytan allvarlig i boken, medan Filip och Fredrik hellre lyfter fram ett gäng utflippade händelser från denna era, och låter mer eller mindre relevanta och intressanta gäster lufta sina dåtida privatliv. F & F är kanske inte kända för att ge djupsinnigheten ett ansikte, men det är förvånande att de (hittills) missat eller hastat förbi de riktigt banbrytande fenomenen som internet, mobiltelefon och politiska händelser som tex Ny Demokratis intåg i riksdagen.
Jag vill också ge "90talet.se" en extra poäng för det att författarna drar sina egna dystra slutsatser om åttiotalisternas karaktär och presenterar mer djupgående analyser av vad de olika trenderna och fenomenen gjorde med oss.
Självklart får man plats med mer i en tjock bok än i ett gäng skrikiga halvtimmesprogram på Kanal 5, men det handlar också om vilka val man gör. F & F's utdragna repriser på tveksamma nittiotalshändelser (exempelvis att ägna halva första programmet åt att Adam Allsing ska köra förbi en fartkamera i hög hastighet) imponerar inte på mig.

Att läsa "90talet.se" gör mig alldeles uppskruvad: även om jag inte kan känna igen allt, är det ändå delvis min och mina vänners barndom som läggs under lupp och på ett underhållande och välskrivet sätt gås igenom bit för bit.
Det enda tråkiga är att kvinnornas eller tjejernas generationsromaner/analyser fortfarande lyser med sin frånvaro. Jag vet inte vad detta beror på, men jag vet att det leder till att halva svenska folket inte riktigt kan relatera till nedladdade porrbilder, kojbygge och dataspelsmissbruk på samma sätt (förlåt mina generaliseringar!) som den andra halvan, men ändå gång på gång får ta del av det som om det gällde alla.

Dåliga nyheter

En lite besvärlig sak är att jag har skrivit upp idéer till skrivarcirkeln någonstans, med betoning på NÅGONSTANS i bemärkelsen VAR I HELA FRIDEN?.




:(